Smide kan delas in två olika former; kallomformning och varmsmide. Kallomformning är som det låter, en metod där materialet omformas utan uppvärmning, medan varmsmide innebär att materialet värms och omformas i ett antal olika steg och eventuellt med efterföljande kalibrering.
Den enklaste typen av smide kallas för hammarsmide eller friformssmide, och det innebär att material omformas utan ett smidessänke och att detaljen formas i flera slag i hammaren. Metoden och verktygen som används är relativt billiga, men det krävs mer efterbearbetning på grund av att metoden ger ett oprecist resultat. Hammarsmide används främst till låga volymer eller stora detaljer.
Med sänksmide produceras detaljen i ett smidessänke i en hydraulisk eller mekanisk press i ett eller flera steg. Verktygskostnaden är högre än för hammarsmide men smidesämnena har en mer precis form och produktiviteten är högre.
Vissa artiklar kan göras i automatsmide. I princip är dessa pressar uppbyggda som för kallstukning av fästelement, med den skillnaden att man här värmer upp stången. Den här tekniken har en hög produktivitet med en produktionstakt på upp till ungefär 160 detaljer per minut och kräver större serier (en tumregel är minst 50 000 enheter per år) för att ge kostnadseffektivitet, på grund av en hög verktygskostnad och långa riggtider.
Precisionssmide är en sänksmidesteknik där färdiga funktionsytor kan smidas fram. Ofta används kallkalibrering för att få fram rätt toleranser.